My faith in humanity

Rubriken är saxad rakt av scrubs, såklart.
Eftersom jag har så sjukt mycket free time on my hands (till er som är kvar i skolan säger jag sucks to be you och ler lite) hade jag tid idag att maratonfika på jobbet för att sen åka hem, powernappa, se tyra banks show och hoppa på blåa bussen till blåa linjen (igen!) innan jag skulle jobba. Men. Fokusen här var tyra banks show. Idag handlade det om mörkyade människor som blekte sin hy. De blekte den för att bli ljusare, för att livet då skulle bli lättare. En kvinna som satt på talkshowstolen tittade in kameran och sa att hon aldrig skulle kunna skaffa barn med en svart man (hon var själv svart) eftersom hon då skulle få ett svart barn. Istället valde hon att få barn med en asiatisk man, för om någon skulle se henne med ett svart barn på höften skulle hon stämplas som en "hoochie" (hennes ord, inte mitt) och hon gick sedan vidare till att poängtera hur mörka barn försummas, alltid är smutsiga och inte får någon uppmärksamhet.
Nästa tjej var en mamma hon med. Hon hade tre söner, mellan typ två till nio år gamla, som hon filmade en liten home video med. Där står tre gulliga små ungar, i badrummet, medan mamman visar hur de ska smörja in sig själv med blekmedel, som våra mammor gjorde med solskydd under sommaren. Hon håller kameran ostadigt, som det är i home videos, och zoomar in på ett av barn. "Det här är mellansonen, han är mörkare än de andra så honom bleker jag två gånger om dagen, morgon och kväll". Sen pratade Tyra med dem, de blinkade med stora ögon och öppna munnar, som barn gör innan de börjar kontrollera sina ansiktsmuskler och uttryck, och förklarade med noggrant utformade ord att mamma bleker dem för att de ska bli bättre.
Det var så hjärtskärande att jag inte trodde att jag skulle sluta gråta innan jag kom till jobbet. Resten av tjejerna satt där, alla vackra, alla mörka, och sa att de gör vad som helst för att bli några toner ljusare. För att få uppskattning, uppmärksamhet, som de inte får med sin hudfärg. I alla fall var det så som de sa det.
Året är 2009, för er som trodde att vi hade slungats tillbaka hundra år eller så, USA ser sin första svarta president och numera kan en kolsvart dude vara lika svensk som en som är så vit att det ser ut som om han just dragits upp ur vattnet efter några dagars flytande. Man tappar ju hoppet lite bara. Man vill ju skaka om dem lite, bara. Man vill ju ställa sig och skrika lite.
Speciellt då en av mina facebookvänner länkar den här videon i sin status, han också med en negativ kommentar om the state of the world. Jag vet inte, har vi verkligen inte kommit längre än så?