Halv tre en måndag i mars

En till sån dag. En sån där måndag. En sån där måndag då min väckarklocka startar en egen liten jordbävning vid sängbordet och får mina ben att rycka till innan ögonen öppnas. Vilken tid? Kvart i fem. Alltså 4.45. Bra så.
Världen låg fortfarande och snoozade, drog lite djupare, lite långsammare andetag än vad jag gjorde, och fåglarna började precis sjunga upp sig. Ganska fint, rent objektivt sett. Ganska tidigt också. Missade självklart bussen, missade sen självklart tåget och sen missade jag självklart det andra tåget också. Trots det så möttes vi vid ett hörn av slussen med sömn i ögonen och jag med ett fruktansvärt crap humör (det finns kvar). Svängde förbi en liten vit bil, vi hoppade in och tog en liten road trip till fittbacken. Som idag var så jävla hal, så förrädiskt glansig att vi lika gärna kunde ha krypt runt i en iskyl. Kom upp kanske, javene, sju meter, gled till med foten och gled sen till botten. Det var lite som att rusa utan kläder längs en såpadränkt asfaltsväg. Inte helt pleasant alltså. Gick vägen runt. Fortfarande brant. Men rätt episkt. Lite som om vi var på ett episkt quest och hade episka tankar i huvudet. Men så var det inte, vi gick runt tre varv for no particular reason, de andra hade trevliga små diskussioner och jag sa saker som jag hatar allt, jag vill dö osv. Faktiskt tycker jag att mina kollegor borde ha en liten eloge för att de inte bara puttade ner mig för backen, sa hoppsan och satte in en dödsannons i svenskan. Men de får ingen eloge, inte här, inte nu. Hehe.
Annars så. Älskar mig själv. Nej, kanske inte då. Hehe.