Tur att våren sjuder utanför fönstret, att jag vet att jag har en stadspromenad som väntar på mig (dock utan tillhörande sällskap) för annars kanske jag skulle tröttna lite. Jag tröttnar lite ändå. Vet inte på vad. Ibland är det så. Då googlar jag semestrar och peppar inför sånt, konstaterar att jag inte kan någonting om vad folk vill att jag ska kunna något om, att jag inte kan skriva (vad är det för illasinnat rykte som går?) och att jag fortfarande är för mycket uppe i molnen. Det är okej. Eller. Är det? Jag tror, mina vänner, att jag balanserar på tröskeln till att bli sådär monstersjuk som jag ibland blir. Då jag ligger hemma och skakar med fyrtio graders feber i två veckor (oh joy!). Igår sov jag inte till åtta, som klockan stod på, utan till ett. För ingen anledning. Igår var jag vimmelkantig och frös så jag skakade trots trippla filtlager kring mig (hade bara en halv grads feber) och sen sov jag med feberdrömmar och vaknade alldeles clammy.
På våning tio idag är det samma stämning som det är i grundskolan dagarna innan påsklovet, då man gör påskkort och målar ägg istället för att ha geografi. Hälften är borta och spexar, vissa i närheten av fittbacken, andra närmare pyramider och mumier. För tillfället sitter alla förutom jag och nån till och fikar och pratar om ämnen med samma djup som de cosmo tar upp. Det är en fin stämning. Det är en konstig känsla att ha lyckan dunkandes så fast (som basen i en bra låt) här innanför, och sen lägga ett lager av crap på det. Jag sväljer två alvedon till och fortsätter att läsa bloggar om räntor, ekonomitips och aktier.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar