Is life always like this, brother?

Åkte till väsby igår för att träffa mina fina fina vänner. Vi drack inte te, som jag trodde, utan åkte till en annan sida av väsby station och de drack andra saker. Alkohol, that is. Inte jag. Jag var på fest med party people och drack kranvatten ur en mugg. Var så röksugen att jag nästan fällde en liten tår. Men det gjorde jag inte.
Eftersom det var i väsby jag hade mitt eldprov gick det inga nattbussar hem och jag tog en taxi. Följde taxametern med stigande bitterhet, innan jag redde ut det kaos som är min ipods hörlurssladd och såg förorterna glida förbi i ett litet virrvarr av mjuka ljus medan morrissey sjöng om tonårsångest, vanlig ångest och allt det andra. Mycket fint. En dag av awesomeness avslutades med en släng av panikångest då jag gick in i badrummet för att borsta tänderna, satte mig och funderade lite medan jag tänkte att tandkräm är sjukt gott och såg något röra sig i pereforin, en svart grej. Då det här händer brukar jag så gott som alltid säga högt "hahah och där i hörnet finns det inget" för att lura mig själv och paniken som stiger likt en tsunami mot bröstkorgen att allt är lugnt. Så gjorde jag nu med, bara för att vända ögonen och se ett monster av massiva proportioner långsamt krypa längs dörrkarmen. Jag kunde tom se hans pincers, true story. I mitt huvud kunde jag höra ljudet av dem, men jag har en sneaky känsla av det kan ha varit fantasin som rusade iväg med mig. Likt en ninja (med hjärtat i munnen) fällde jag ut vingarna och flög ut ur badrummet, stängde dörren med en modig beslutsamhet, för att stanna honom, ni vet, och gick in i mitt rum. Gick med fyllegången, den där då man fokuserar så på att varje steg ska ha en viss mjukhet i sig, flyta på, och att fötterna ska hamna rakt att man ser ut som en alkis. Hehe. S'okay. Hämtade täcke och sånt och går ut och vad ser jag då? Monstret har sneakat sig förbi dörren (de har inga ben i kroppen!!) och går med en loj överlägsenhet längs golvet. Ett sätt som säger, jag ser dig, jag vet att du ser mig, jag vet att du vet att jag kan springa fort som fan but I'm not gonna tell you when. Han viftade lite på ett ben, vinkade på ett sadistiskt sätt och jag sprang av ren reflex. Då började han också kubba, jag började gråta, kom upp på övervåningen och tände alla lampor. Sen smsade jag alla typ (why oh why!?) och fick inga svar och några skratt. Tack, vänner. Och, förlåt, vänner. Skönt att man inte är jobbig, menar jag. Sov i soffan med ögonen naglade vid trappan (för att hålla koll) och vaknade SÅDÄR glad, SÅDÄR utvilad. Chillade en stund i kista (the h00d) med emly innan jobbet och nu är jag här. Igen. Idag vill jag ha en drink i handen, ännu hellre en cigg, och en mute-knapp på omgivningen. Ibland måste det vara så också. Välkommen lördag!